Kuba står inför den värsta bränslebristen på många år, och elektrisk transport har blivit det främsta sättet att upprätthålla befolkningens rörlighet. Efter att USA strypt oljeexporten från Venezuela och hotat med sanktioner mot andra leverantörer har ön sett en kraftig minskning av tillgängligt bränsle. Klassiska bilar, som i decennier definierat kubanska vägars utseende, får alltmer ge plats för elbussar, elektriska trikes och cyklar.

I Alamar-förorten har statliga elcykeltaxibilar blivit invånarnas enda regelbundna transportmedel. Förare gör dussintals turer dagligen och kompenserar för bristen på diesel och bensin. Lokala invånare konstaterar att privata transportörer fortfarande är för dyra, så det är den elektriska transporten som säkerställer tillgänglig rörlighet under strikta ransoneringsförhållanden.

Kubanska myndigheter har tillkännagett en omfattande bränslebesparingsplan som syftar till att hålla nyckelverksamheter i drift. I praktiken innebär detta att invånarna ser övergången till eldrift som i stort sett det enda sättet att undvika landets förlamning.

Denna situation belyser kontrasten mellan amerikanska politiska beslut och livet på ön: sanktioner som avsågs att öka trycket på Havanna har tvingat Kuba att påskynda sin övergång till elektrisk transport, som nu blivit grunden för vardaglig mobilitet.