Mansory och återhållsamhet — en kombination som få tror på. Trots det bryter det nya projektet från tunerns amerikanska avdelning mot mönstret: Rolls-Royce Phantom fick en vit kaross och en skrikande orange interiör — och slapp på köpet undan den vanliga visuella överlastningen.
På utsidan är Phantom nästan helt målad i vitt. De massiva Mansory-fälgarna går i samma ton, medan kromdetaljerna sitter kvar på sina platser. Bilen har fått en belyst grill, en omarbetad nedre del av framstötfångaren och tycks, att döma av ståhöjden, sitta ett snäpp lägre än standardversionen.
Bakstötfångaren ser däremot närmast fabrikslik ut. Och det är kanske projektets största seger: den ursprungliga arkitekturen hos Rolls-Royce förblir orörd. För Phantom är det avgörande — en alltför aggressiv bodykit förvandlar representationsedanen på ett ögonblick till tuning för tuningens skull. Mansory satsade på något annat: färg, fälgar, proportioner.
Kupén sticker däremot ut betydligt mer än karossen. Inne finns klart orange läder med svarta accenter och metalldekor. Det är inte uteslutet att en sådan inredning hade kunnat beställas också via Rolls-Royces fabriksanpassningsprogram: märket självt erbjuder närmast obegränsade Bespoke-alternativ. Men i ett Mansory-sammanhang träffar interiören rätt mitt i tunerns typiska kärlek till skarpa kontraster.
Om tekniska ändringar tiger tunern. Om motorn är seriestandard arbetar det under den långa motorhuven en 6,75-liters twinturbo-V12. Phantoms fabriksuppgifter ligger på 563 hk och 900 Nm. Standardversionen tar sig till 100 km/h på omkring 5,3 sekunder, den långa EWB — en aning långsammare.
Phantom står på Rolls-Royces egen plattform Architecture of Luxury, som märket också använder till Ghost, Cullinan, Spectre och exklusiva projekt som Boat Tail. Därför förblir grunden densamma även efter tuningen: en massiv kaross, tystnad i kupén och känslan av att hastighet inte är huvudargumentet här.
Det här Mansory-projektet är intressant just på grund av sin balans. En vit-orange Phantom är knappast diskret. Men den visar tydligt en sak: ibland räcker det att tunern stannar ett steg tidigare — och bilen kan bara vinna på det.
